Kan inte få ner mera av denna äckliga medicin/medel och jag känner att jag inte klarar av det psykiskt heller. Vill inte, inte just nu. Hoppas jag inte behöver göra om det utan hon (reumatologen) kan hitta felet på mig utan denna undersökning.

Ja jag vet att jag är deprimerad så det är väl en ursäkt antar jag.

Jag har varit en längre tid deprimerad. Mannen har känt av det och nästan kräver en förklaring till mitt mående. Det är inte alltid lätt att ha en förklaring när man inte ens vet vad som är felet. Jag vågar inte prata några negativa saker som tex mitt mående med mannen för han tar det på fel sätt och anklagar alla till höger och vänster. Jag har ingen psykolog att gå till utan bara en mentalvårdare och en psykiatriker som mest bara fixar med medicinerna jag har. Det funkar bra med mejl men det är inte samma sak som face to face.

Har barnen ensam varannan vecka och när mannen är borta så blir det inga rutiner alls här hemma. Det enda som funkar är att gå upp på morgorna och fixa frukost till barnen innan skolan och dagiset. Men barnen sitter lite överallt i huset. När dom är borta så blir det inte så mycket gjort här hemma. Har ingen ork till det.

Nu är det helg och det är ingen ordning alls. Det är stökigt och jag har ingen ork att städa eller "skälla" på barnen att städa efter sig. Så det ligger nu leksaker och filtar och kuddar på vardagsrumsgolvet. Maten har varit si och sådär med. Vi har ätit när vi varit hungriga och barnen har tagit både mackor och äpplen mellan måltiderna. En sitter bredvid mig och äter med den andra sitter i datarummet och spelar. Den tredje är hos farmor i helgen.

Orkar inte med vardagen och jag känner mig usel som inte är lika duktig som min man att sköta hushållet. Men kommer jag nånsin bli det? Det är han som håller igång här hemma och familjen. Utan honom så faller allt. Önskar han kunde vara hemma om kvällarna om inte annat. Nån som tar tag i sakerna jag inte klarar av. Hur länge skall jag behöva må dåligt? Dumma sjukdom som gör mig deprimerad jämt och ständigt.

Jag har har hemska tankar om livet igen. Bara för att jag köpte mina söta möss. Mannen är sur och jag mår dåligt pga det. Vill fly och aldrig mera se honom. Så känns det nu. Kan aldrig få ta egna beslut och känna mig stolt över det jag gjort. Måste alltid ha mannens godkännande. hans mamma tyckte även hon att jag borde frågat mannen om jag fick köpa dessa möss. Varför får jag inte köpa djur eller något annat för utan att alltid behöva fråga någon annan. Det är ju ingen stor hund direkt jag köpt utan små djur som bor i ett akvarium på en plats där dom får plats. Blir inte mer av något utöver det. Tänkte på maten. Nu blir det perfekt att dela upp gurkbiten och moroten och så vidare med Pepsi och det blir inte lika mycket att slänga. Jag älskar att ha djur omkring mig. Har alltid haft djur. mannen har inte haft djur förut så han vet inte hur det är att ha djur, någon att ta hand om när livet känns svårt.

Var till min psykolog för sista gången och det känns inge bra alls men som hon sa varför göra samma sak med två personer och hon på Dagkliniken har bättre möjligheter att fara ut på stan och öva än psykologen. Som dom senaste dagarna har gråten infunnits sig vilket är jobbigt för jag är en sån som inte brukar gråta. Det var svårt att hålla sin fasad uppe i samtalsrummet och jag hoppas att hon inte märkte något men dom är nog skickliga att upptäcka sånt. :(

Men jag är fortfarande på en nedstämd period och allt är bara skit och elände och hoppas att ingen vill vara med mig. Att min stödperson inte vill börja för vad skall jag med en sån till. :( Nä ni hör ju hur det låter om mig. Orkar inte skriva mera om detta för jag har svårt att få fram det jag vill ändå och det blir lätt missförstånd. Men men.

Var till min mentalvårdare på Dagkliniken idag och vi satt och pratade om lite allt möjligt men sen kom vi in på att min psykolog vill avsluta vårat arbete eftersom det vi hade tänkt att jobba med kom i skymundan och att min andra kontakt började med detta arbete. Det känns väldigt jobbig eftersom dom enda kontakter jag har förutom min man är just kontaketerna inom mentalvården. Jag höll på att tjura men lyckades hålla mig för att gråta men jag hade en stor klumt i halsen och jag hoppas att det inte hördes när jag pratade, dom få orden iaf.

Sen pratade vi om min mammaroll som jag inte tycker att jag har just nu. Eller känslan bakom att jag tycker att jag är en dålig mamma och lite annat så gråten i halsen ville ju inte försvinna heller. Vi pratade även om min blivande kontaktperson som jag kommer att ha här i hemmet och vad jag anser om det. Jag känner ju att det känns onödigt att lägga resuserna på mig och att jag inte kommer att orka ta kontakt med den personen och så vidare. Men det är mitt dåliga mående som talar till mig så det kanske blir bättre av det sen när jag mår bättre.

Ungarna får ju höra en hel del gap och skrik och skällandet från mig och det kommer dom att lida för och även mig som får dåligt samvete för att jag mår dåligt och att det går ut över dom. :'(

Jag kommer att få en kontaktperson av kommunen men jag vet inte om jag "behöver" en. Vad skall en sån göra med mig liksom. Jag är bara en sketen mamma som lever ett osocialt liv. Jag måste vara den knäppaste tanten i kommunen och ingen vill väl vara med mig förutom min älskade man.

Låg igen och jag har ingen vettig medicin just nu känns det som. :( Varför var jag tvungen att sluta med allt men hur skall man annars veta att man lever?

Allt sedan jag fick veta att jag inte har något giltigt papper inskickat till FPA så har jag bara gråtit och gråtit. Hela min värld rasade på två sekunder. Jag är en stor jävla svart prick på denna jord som inte förtjänar att leva och ha familj. Familjen kommer att ha det mycket bättre utan mig för jag gör ju allt bara fel och kostar en massa pengar.

Är på väg att sälja min älskade kamera för att få bort till lite räkningar. Tog dessvärre bort annonsen lite försent så en person har redan ringt och jag vill verkligen inte sälja min kamera. Vet inte vad jag skall säga till honom för han skulle återkomma igen när han fått tag på en bil.

Äldsta dottern gör inte saken bättre när hon sitter och bjuder in sin kompis till middagen fast jag sagt att vi inte har mat så det räcker till oss. Inte kunde jag skälla ut henne så att hennes kompis hör på. Hon tar inget Nej som svar och jag är jävligt sur på henne för nu är jag trött på att alltid bli emothuggen av en 8-åring. Och hade det inte varit för Aga-förbjudet så hade hon fått både en och två gånger smällar så att det hade känts när hon är så förbannat trotsig hela jävla tiden. Hon får flytta eller så flyttar jag och lämnar allt till mannen för jag vill fan inte leva så här.

Varför leva överhuvudtaget när jag bara är ett stort jävla fiasko och förstör för andra. Barnen har rätt till ett bättre liv än en rutten mamma som mig. Efter att jag skrivit detta så får barnen komma in och städa och sen blir dom förvisade till sina sängar.

Vad mer kan man göra för att må lite bättre? Jag gläds ju inte åt mina saker jag har. Jag vet att jag älskar dessa saker men ändå så vill jag ha bort dom för jag känner skuld. Skuld till mitt eländiga liv som påverkar min familj. Som tur är fick jag en tid till min psykiatriker på fredag. Hon skulle boka om som hon skrev i mejlet. Undrar vad det skall betyda. Att hon kanske bokade om några andra tider för att prata med mig och ge mig en ny medicin?

Jag har det inte värst utan det finns säkert dom som har det värre än mig och så illa har jag väl inte det? Jag klarar av hushållssysskorna här hemma och ta ungarna till dagis osv. Men det är känslar jag har inom mig som trycker på. För att inte få ännu mera skuldkänslor så behåller jag mina saker så jag inte mår dåligt över det jag gjort när jag mår bättre.

Jag skulle ju skriva ett mejl till min psykiatriker men Näää inte gjorde jag det heller. Varför det vet jag inte. Men det är väl inte så farligt och efter medicinstoppet i förra veckan så borde jag egentligen ha tagit kontakt med henne för att berätta vad jag gjort. Men eftersom jag redan berättat detta en gång och åter tagit tillbaka det så vågar jag inte berätta det igen.

Nu när jag bara äter Risperidon så kommer jag (känner det redan) att dala igen och allt känns bara dåligt. Inget är egentligen roligt, inte ens det som jag tycker om. Kan tex inte känna glädje över min nya mobil som jag egentligen tycker så mycket om.

Mannen är borta nu igen då det var dags för honom att återgå till jobbet. Tiden går så fort och vips så är han borta igen, en hel vecka. Suck :( .

Nä om jag skall ta mig i kragen och skriva det dära mejlet till henne. Men vad hjälper det om jag inte vill fortsätta med min medicin för jag blir ju tjock av den. Iaf Optiparen, Sertralinet vet jag inte så mycket om då jag bara åt den i några veckor.

Jag har känt ett tag att jag är på väg ner och gjorde detta test idag för att se var jag ligger och det låter inge vidare. Fick 28 poäng och det ligger ganska högt upp i skalan. Kan ju vara att det går lite mera ner för jag har ju slutat med Sertralinet för några dagar sen. Ja ja vi får se hur detta slutar. Har ingen större lust att börja med dom igen pga viktökning.

Igår bestämde jag och en kompis att vi skulle åka till Sverige nu på torsdag men jag börjar verkligen ogilla idén. Det kommer att vara ne massa människor och jag kommer att åka utan min man. Dessutom verkar jag vara på nedfart igen. :( Det är mindre kul. Trodde eller hoppades att mina mediciner skulle hålla mig borta från dessa neråt perioder. Det är urk alltså. Det tar 2-4 veckor innan Sertralinet ger full effekt. Hoppas jag kan hålla ut tills dess.

Men vad skall jag göra åt torsdagen. Vill ju åka men jag vill ändå stanna hemma och jag behöver komma ut och träffa lite folk men vette tusan om jag vill det. Ja ni ser vad krångligt det är. Fy för mig själv.

Allt är bara skit idag. Allt bara går emot mig och jag är arg och elak och skriker på allt och annat. Ingenting funkar som det skall göra och mina idéer är skitdåliga att genomföra. Tanken är bra men att få saker gjorda på rätt sätt går inte.

Alla autoinloggningar är borta dessutom så jag måste skriva om allting och det är inte det lättaste för ibland så kommer jag inte ihåg vad jag har för inloggningsuppgifter men tyvärr är lösen det samma överallt för jag skulle inte kunna komma ihåg olika lösen på olika ställen.

Sen hoppas jag att mannen tar och fixar sitt skit som finns kvar i taoletten sen flera dagar tillbaka. Det är vidrigt nog att behöva torka en 6,5-åring i rumpan och ännu mindre torka bort skit efter en vuxen man. Vidrigt säger jag bara.