Nu har det gått ett tag sedan jag började med stämningstabiliserande medicin. Ketipinor. Jag äter ju andra mediciner med. Nu på senare tid har jag varit mera stabil i humöret än på länge. Visserligen har jag taskigt självförtroende men med lite träning kanske jag blir bättre på det med.

Nu när jag hittat rätt mediciner så skall jag inte sluta med det. Har försökt sluta med mina mediciner men har fallit ner i djupet nästan direkt så denna gång skall jag inte sluta. Jag hoppas det räcker länge och att jag inte behöver byta.

Åh vad jag är evinnerligt (heter det så) trött på min bipolära diagnos. En dagen är man normal, andra dagen nedstämd och den tredje dagen glad. Varför kan jag inte få vara glad fler dagar än bara en? Igår var en bra dag men idag är jag bara trött och eländig. Orkar ingenting och känner inte lika mycket glad som igår tex. Suck på mig och min diagnos.

Vet inte rikitig vad jag skall skriva om idag. Hade ett sånt bra flyt igår med skriverierna. ;)

Jag och mannen pratade om depressioner när vi satt och åt vår lunch på Hesis. Vet inte riktigt hur vi kom in på det men jag tog ändå upp att jag har det svårare. Nja nu kanske det låter knäpp men det är så jag känner. För mina kommer och går oftare mer än andra "normala" människor. En annan kanske är deprimerad i flera månader medan mina kan vara i någon vecka för att sedan stiga till normalläge och för att kanske höjas eller sänkas igen och sen till normalläge och så håller det på. Familjen vet ju inte heller när, var och hur jag mår. Jag kan bli väldigt djupt deprimerad för att sedan vara nedstämd. Det är mer sällan som jag är hypoman nu för tiden.

Det goda humöret jag hade igår verkar vara som bortblåst idag. Har tråkigt och är inte alls lika själaglad. Förmår mig inte att göra något större än att ta hand om oss, laga mat och ta bort disken. Jag duschade visserligen i morse för håret var alldeles för fettigt och skitigt.

Igår var jag sporrad till simning, det är jag visserligen idag men men jag känner inte samma glöd som jag hade igår. Varför skall det vara så här för? Varför kan jag inte få vara normal som alla andra och leva ett lyckligt liv hela tiden?

Vikten bara ökar och jag får ångest över maten jag äter. Jag vill inte men ändå äter jag det där onyttiga som gör en fet. Men jag har inte ätit godis sen sista påsen i tisdags (eller måndags). Jippi för mig. Försöker att slå bort tankarna kring maten för att inte drabbas av det hemska jag hade förra vintern. Måste bara hitta något jag kan följa och ha något jag kan lita på i matväg.

Nu när medicineringen är på en bra nivå så sitter jag nu och undrar om man kan dippa igen. Något som inte går att styra även med medicin. Med medicinen så blir det ju så att man drar ut på det hela och att man kan leva mera normalt. Jag har nu haft det "normalt" sen i vintras. Inte för glad eller inte för nere bara i en lagom nivå.

Känner nu att jag börjar dippa lite nu när jag börjat trappa ut Optiparen. Det blir nog så att jag inte skall sluta med den iaf men nu har jag bytt medicin så jag hoppas att jag inte hinner dala så mycket innan den sätter fart.

Enda sen jag började med mina nuvarande mediciner i höstas har jag knappt haft några svängningar alls. Vilket är skönt för det är verkligen inte rolgit alls att vara hypoman eller deprimerad. I och med detta så har jag nu börjat fundera på att det kanske dröjer länge tills jag svänger igen eller om det kommer ändå fast jag har mediciner.

Utforskar mina bipolära forum igen för att träffa andra som har samma problematik som en själv och kanske träffar på en som också har det bra med mediciner och inte heller svänger direkt mycket eller inte alls.