Jag har inte haft ångest eller panikångest på väldigt länge. Någon enstaka gång bara. Jag känner att jag vill ut lite mera och det går bra att träffa andra även om jag är den där blyga tjejen (kvinnan). Jag ser en framtid och jag funderar på att utbilda mig också. Min mentalvårdare blev överlycklig när jag berättade detta.

Ja jag känner mig lite säkrare och vill ta tag i mitt liv. Jag har gått med i pelaren och funderar på att vara med i aktiviterterna som Dagkliniken ordnar. Jag vill det här. Men som vanlig så är det någon som sätter käppar för hjulen men jag måste bara göra det för min skull och det är bra.

Framtiden skall vara lättare än den har varit och det är ju det jag kämpar för. Tycker ni inte det med?