Har i några dagar haft ont i mina axlar och höfter. Det är som vanligt, slemsäcken som inflammeras och gör ont. Missade att Hälsocentralen stängde 16 igår så jag fick vänta tills idag med att åka till dom. Fick tre injektioner mer lokalbedövning och kortison. En i vardera axel och en i vänstra höften. Dessutom som klämde och tryckte läkaren över mina handleder. Han misstänkte Tumbasartros som jag skrev om tidigare. Så en remiss till röntgen som jag gick direkt efter att jag varit hos läkaren. Får svar på det om två dagar. Är det artros så kommer jag att begära operation för jag har gått länge nog med denna smärta.

Jag har varit sjukskriven i några veckor och inte har jag blivit bättre. Lika som förut och det är verkligen jobbigt. Man använder ju tummarna till allt och det är svårt att vara utan dom. Är sjukskriven till den 13 juni men jag och min läkare på företagshälsovården är helt överrens att jag aldrig mer kan komma tillbaka till det jobb jag har. Väntar ytterligare tid till kirurgiska och ergoterapi.

Nyss så cyklade jag här hemma och det gör så ont i mina tummar efter att ha hållt i styret. Tog en Burana och dom måste jag vara försiktiga med eftersom dom innehåller blodförtunnande medel. Jag får ju inte äta sånt pga min Blödarsjuka.

Jag har svårt med sysslor här hemma då det blir mycket med barnen och hushållssysslorna. Nu när det gör ont så spänner det i tummarna nu när jag sitter i köket vid datorn. Hoppas Buranan hjälper snart men det brukar det sällan göra för jag behöver äta den som en kur egentligen för att minska på inflammationerna.

Nytt jobb har jag sökt som Byråfunktionär och Kontorist. Båda har mycket dator och pappersarbete. Kan funka för det blir ju inte samma som kassaarbete. Men jag har inte den "rätta" utbildningen men jag hoppas att jag får en av jobben ändå. Och det lutar också även mot en sjukpension för det kommer nog aldrig bli bra i mina tummar igen, känns det som. Vid tyngre arbete, rörlse och lyft så kommer det att bli sämre igen och det håller ju inte i längden att vara sjukskriven i några veckor och sen jobba några dagar och samma visa igen.

Efter gårdagens besked så är jag ju fortfarande kluven, arg och ledsen. Varför just denna människa? Pratade med min psykolog idag om detta och det var hon och min läkare som kom fram till att hon ändå var bäst för mig eftersom hon skulle stanna kvar sär länge. Whatever liksom, men jag lovade att ge henne ETT försök iaf. Min psykolog kommer att berätta om hur jag kände mig den första gången jag träffade henne i mars förra året. Jag är fortfarande jävligt sur på henne. Hur fan kan en människa som jobbar inom psykiatrin säga såna saker. Hon sa det med egna ord att hon inte trodde på att jag hade adhd. Det var som att säga att jag satt där och ljög. Så jävla empatiskt... not liksom.

Igår skar jag mig i benet men bara ett mindre sår fast jag bara ville sitta och skära upp hela benet och armen så gjorde jag inte det. Det är för att jag har en familj och mannen skall inte få dåligt samvete för att jag gör såna saker på min egen kropp. Jag får alltså inte göra sånt bara för att jag lever med andra personer som kan ta illa upp eller må dåligt över att gör sånt. Men är inte jag en vuxen person som bestämmer över sin kropp eller? Varför måste man ta hänsyn till andra för? Jag skulle säkert ha ångrat det sen när jag fått en massa ärr men jag känner att detta är det enda som kommer att hjälpa min frustration och ilska. Fan också säger jag bara. låt mig göra vad jag vill och skit i det.

Undrar om ett rakblad är vassare än en liten sketen kartongkniv?