Har så länge som jag kommer ihåg haft prestationsångest. Jag måste vara andra till lags och jag måste vara duktig. Inte lätt och det pratade vi lite om idag, jag och mannen, efter vårt möte med utredarna (mentalvårdarna). Berättade att jag har en inre press på mig att vara duktig och göra samma saker som mannen och följa hans krav på hur familjen och hushållet skall fungera. Vilket det inte gör utan jag mår dåligt över att jag inte klarar av det. Då blir alla lidandes för att jag mår dåligt över dom krav jag ställer på mig själv som jag själv utgår från vad mannen tycker.

Inget som han har sagt till mig att jag måste göra utan det är mina egna tankar kring allt detta. Det gör att jag inte gör något och det blir liggandes. Ågren över att jag låter det ligga och förfalla. Det blir en massa nej till barnen för att jag tycker att mannen inte tycker om det. Ja ni kanske förstår vad jag menar? Hela det här inlägget blev råddigt men jag kanske kunde förmedla något iaf.